Inaktiv

Jag har inte riktigt kommit igång, varken med träning, kosten eller bloggen. Men jag kämpar! Sötsuget håller fortfarande låg profil, jag känner av det ofta men inte alls på det där jagMÅSTEha-sättet. Det är svårast de dagarna som jag skiter i allt och käkar socker-mat, då vill jag ha mer och mer. Man kan inte säga det för ofta, det är verkligen knark. Det sabbar hjärnan, det stänger av förnuftet och tvingar en att tro att det är det enda man behöver för att orka och för att bli glad. Det är skrämmande. Jag blir rädd när jag ser hur mycket socker folk äter, att det är så få som faktiskt erkänner sitt sockerberoende, att sjukvården inte har accepterat det som ett faktiskt missbruk och att det är så svårt att få hjälp för det. 

För något år sedan när min motivation började dala frågade jag ungdomsmottagningen om jag kunde få hjälp (få komma till en kurator) men de sa att de hade så lång kö så om jag ville ha hjälp skulle jag höra av mig till vårdcentralen. Då hade jag precis gått ner 10 kg så jag kände inte att det var så akut, jag skulle ju fortsätta själv ändå. Sedan gick ett år, visst tränade jag men åt skit rent ut sagt. Nu har jag gått upp ca 15kg.. För några månader sedan när jag utredde min ämnesomsättning på vårdcentralen frågade jag läkaren om jag kunde få komma till en kurator där och få hjälp med motivationen. Nej, de hade kö på någon månad eller så så det ville hon inte sätta upp mig på. Hon tyckte att jag kunde gå till kyrkan och få prata med en präst (de har jättebra hjälp om man vill prata av sig om något man mår dåligt över, men det är ju inte det som är problemet). Jag har fetma, och jag bad om att få hjälp. Läkarens enda råd var att promenera och träna fyra gånger i veckan.  Jag hade sagt innan att jag tränar regelbundet och har gjort det i två år. Det spelar ingen roll att man tränar så mycket om man äter sockerrik mat, det enda som händer är att man står still. 

Jag har läst hur mycket som helst om kost och träning, jag vet precis hur man gör för att gå ner i vikt. Det är inte det som är problemet, problemet sitter inne i mitt huvud, i mitt beteende, i mina hårt inrutade rutiner, i mitt beroende och jag har kommit till en punkt där jag känner att jag måste få hjälp för att bli av med det för alltid. Den hjälpen kan jag inte få eftersom det är kö. Tydligen får jag inte stå i kö eftersom mitt problem inte är tillräckligt viktigt. Fetma är inte viktigt enligt sjukvården.