Synen på sig själv

En sak jag har lärt mig av att gå upp i vikt är att synen på mig själv både har förändrats samtidigt som den är fast i samma gamla vanliga jag-är-tjock-tänk. Skillnaden är att jag nu inser vilket skev syn jag hade på mig själv när jag var yngre. När jag vägde 60-65 kg kände jag mig EXAKT lika tjock som jag känner mig nu. Är inte det sjukt så säg? det skiljer ca 30 kg och då kände jag mig som jag känner mig nu. När jag var smal såg jag en kropp på 90 kg i spegeln. Det är nästan lika sjukt som anorexia-tänket, inte samma men ändå liknande. Det gör att jag har börjat fundera på hur jag ser mig själv nu, ser jag mig sanningsenligt eller har hjärnan förvridit spegelbilden att se smalare/tjockare ut? Det är sådant jag tror att man inser först i efterhand, men jag tror ändå att min syn på spegelbilden är mer sanningsenlig nu än den var för 5 år sedan. I min hjärna var jag fetare än nu, trots att jag var normalviktig (och i mina nutida ögon, smal) och nuförtiden tycker jag att jag är tjock, jag känner inte riktigt igen personen i spegeln, men jag kan ändå hitta mina "fördelar" så att säga. Så att ha fått den här erfarenheten, att faktiskt ha lärt mig saker av att ha en kraftig övervikt, det känns bra, att det inte har vart helt i onödan. Nu känner jag mig dock nöjd och glad för att jag har insett det, och det är dags att kämpa sig tillbaka till den kroppen som känns som JAG. Jag har inga ambitioner att bli smal och vacker för någon annan skull, varken för samhället eller för män, jag har redan fångat min prins. Jag vill bara känna igen personen i spegeln, kunna tycka att det är roligt att handla kläder och kunna känna att precis det här, det passar mig och är jag.

Bilden hittat på google.