Bortglömd

Ja, bloggen har blivit helt bortglömd under hösten och vintern. Jag vet inte riktigt vad som hände, jag tror jag behövde ett break från allt. Det är tungt att gå i mina skor just nu, både psykiskt och fysiskt. Efter PT-tiden tog slut sket jag i allt och har fikat som en galning, så är återigen på ruta ett. I januari och februari fick jag två mördarförkylningar efter varandra och värre förkylningsastma än vanligt, så har knappt rört på mig alls. Nu har jag varit igång ett par veckor men jag kan fortfarande inte pressa mig själv, och det suger. Det känns som att så fort jag kommer igång blir jag sjuk eller skadad på något vis. Men har iaf tänkt på vad jag stoppar i mig den senaste tiden, och det är helt okej ändå. Inte alla dagar men ligger oftast på ett kaloriunderskott. Jag är dålig och har bytt ut sockret mot sötningsmedel för tillfället, men jag orkar bara inte vara "nyttig". Det får helt enkelt bli så att jag äter sockerfritt (till viss del, har slunkit ner en fika då och då ändå.. lite lär man ju leva), fast lightprodukter, så får jag minska ner det efterhand.

Jag har börjat väga mig (ej roligt, ligger och pendlar mellan 99-100kg nu..) och har inte gått ner mycket, men jag känner att kroppen har blivit lite smalare och det får vara värt lika mycket såklart. Sedan kanske det mestadels är inbillning men tror ändå att det blir motivation om jag intalar mig att det faktiskt är så. Jag hoppas på en stadig nedgång med 1kg i veckan när allt har stabiliserat sig i kroppen, om jag sköter mig bra. Det kommer ta något år såklart, men så får det vara. Antagligen kommer jag väga runt 70-75kg när jag är så "smal" jag vill vara, och det är ju det viktigaste. De sista kilona får trilla av bäst de vill. Jag vill alltså inte bli supersmal, egentligen ska jag ju väga mellan 50-60kg för att vara IDEAL men fuck that, det är snyggare med lite former enligt mig. Jag var snygg som attan när jag vägde mellan 65-70 så det är dit jag vill komma. Det är min trivselvikt. Det är lång väg dit men dit ska jag, trots alla svängar med min viktnedgång har jag aldrig och kommer aldrig ge upp. Dessutom har jag den bästa motivationen för mig nu, för det första att må bra såklart, men jag ska ju gifta mig (!!) om 1 1/2 år och ja.. då vill jag vara bekväm i mig själv. Efter giftermålet kommer vi börja fundera allvarligt på barn, och då vill jag att kroppen är i ett stadie som orkar graviditet. Skulle jag gå upp 30kg till nu liksom.. Nej det går bara inte.

Jag känner mig som en transvestit, fast i en kropp som inte är riktigt rätt. Det här är inte jag, det här är inte så jag ser ut, eller borde se ut. Men jag börjar bli bättre på att inte hata min kropp, det är ju faktiskt jag som har format den alldeles själv, och det känns som att allt blir lättare att hantera om man bara inser fakta. Jag kan inte skylla på någon annan, eller någon sjukdom. Det är bara jag, mitt stillasittande och alla överflödiga kalorier som har bidragit till att det är såhär. En sak kan jag säga iaf, jag kommer aldrig igen kalla mig tjock när jag väger 65kg, förr i världen trodde jag att jag var tjock när jag inte var det. Nu har jag varit tjock på riktigt och jag har lärt mig vad det innebär. Blir trött på alla som väger 50kg och kallar sig själva tjocka, okej att man inte trivs i kroppen, men man är ALDRIG tjock när man väger så lite. Snacka när ni prövat 3-siffrigt liksom. Det är sådan galen skillnad, hjärtat slår tyngre, knäna säger emot, man är halvsnuvig hela tiden, ingen energi, allt är tungt, ryggen värker ständigt.. osv osv i oändlighet. Jag har börjat bli rädd för att hjärtat ska bli dåligt, och för fetma-relaterade sjukdomar. Det är läskigt. En vän väger runt 70, och snackar jämt om hur tjock hon är, och jag vet att det faktiskt är så för henne, men jag kan inte låta bli att bli ett uns sårad ändå liksom, där sitter jag hela 30KG tyngre, vad är jag? En val, fotbollsplan, flodhäst, en planet? Min mamma fick reda på någon gång att jag ville gå ner 30kg (har inte talat om för någon vad jag väger) och hon tyckte det var GALET mycket, och det är det ju, men det är den bittra sanningen, och det är tungt att få en sådan reaktion. Jag vet att hon inte menade på det sättet, och att hon är orolig för att jag vill gå ner för mycket. Jag tror inte hon inser hur mycket jag faktiskt väger. Skulle jag gissa tror jag att hon (och de flesta) tror att jag väger runt 80 kg kanske. Fy fan.

Värst vad jag fastnade här, nu håller jag på att bli för sen till praktiken.